Våren?
Tiden fortsätter att springa. Klockan ringer 05.30 varje morgon och så tidigt är det omöjligt att ens känna sig lite pigg. Tågresorna är mest slummer och lite bokläsning, tunnelbana och gångsträcka ackompanjeras jag av musik. Men jag trivs. Jag katalogiserar, ämnesordsindexerar, lär mig UDK-koder och får perifera kunskaper om vad termer som “upprorsbekämpning” och “4th generation warfare” betyder. Det är kul. I mp3-spelaren snurrar Trembling blue stars, för Bobby Wratten sjunger sånt som jag identifierar mig med och tröstar mig med mjuk röst. Ibland vill jag försöka känna vårpepp och då lyssnar jag på Massilia sound systems Triste est lo trin och önskar att jag var i Avignon och fick sitta och känna mig levande på en gräsmatta med varm sol. Våren här dröjer ju mycket längre med att komma, men i början av veckan vandrade jag runt KTH-området på lunchen och kände faktiskt att våren var i antågande. Det ingav hopp, det kändes mycket välbehövligt. Jag längtar efter varma kvällar, ännu ljusare morgnar och sommarlukt. Jag längtar till en dag då jag vaknar och kan få minnen och tillbakablicka utan att någonting drar ihop sig till en så hård knut att jag måste blinka till.
