Hej Väktargatan
Nu har jag bytt stadsdel i Uppis och bor på andra sidan stan. De första dagarna kändes det mycket overkligt att inte korridorsbo i Flogsta längre, ungefär som att jag var och hälsade på någon, men nu har jag börjat vänja mig. Jag har lärt mig att hitta till närmaste mataffär (att det tar tio minuter att gå är fortfarande lite svårt att vänja sig vid när man är bortskämd med en minut ner till Ica Väst) och jag kan närmaste vägen ner på stan. Bra så.Nu väntar jag bara på min bokhylla som kommer från Västerås i helgen så att jag kan packa upp de böcker och skivor som jag tagit med mig hit (det får plats alldeles för få för att jag egentligen ska vara nöjd) och få ett mer hemtrevligt rum.
Och annars? Jag vill köpa tio miljoner skivor, men ska vänta tills jag har nån sorts inkomst igen. Jag får nöja mig med att lyssna på nya upptäckter på Spotify så länge.
Fina nya upptäckter är:
- First Aid Kit
- Andreas Grega
- Allo Darlin’
- Mélanie Pain
- Innocence mission
- Priscilla Ahn
Låten som spelas allra mest är dock Lalehs Bjurö klubb. Den har en känsla som säger otroligt mycket. Jag älskar att hitta såna, det får mig att känna tacksamhet och tröst över möjligheten att identifiera sig med ord utifrån.
Och jag får inte glömma min kära Ani heller. Jag köpte hennes senaste skiva, Red letter year, när jag var i Spanien och där finns Present/Infant med som har hemskt fina verser.
lately i’ve been glaring into mirrors
picking myself apart
you’d think at my age i’d have thought of
something better to do
than make insecurity into a full-time job
make insecurity into an art
Ani återkommer hela tiden med nya fina låtar. Det glädjer mig, men när jag tänker på att jag snart lyssnat på henne i tio år förvånas jag återigen över hur galet fort tiden går.
