Trötthet + telefonkrångel = dålig kombination
Trötthet skapar obalans. Jag jobbade natten till idag och har på grund av detta knappt sovit. Sen händer det som inte får hända. Någon pratar in ett meddelande på mitt telesvar och allting börjar krångla… Lite historia först kanske.
I början av februari hände det första gången. Jag upptäckte att min telefon blev helt galen så fort någon pratade in ett telesvar på min mobil. Den började skicka samma meddelande om och om och om igen (du har ett nytt meddelande) och det skulle jag väl ha kunnat stå ut med, om det inte hade varit så att detta påverkat hela telefonens allmäntillstånd också. Telefonens display blev grå och allt stängdes av ungefär var tredje minut. Jag ringde då Tele2 eftersom jag har ett comviq-abonnemang och deras tekniker upptäckte att min telefon inte fick signaler om att jag mottagit meddelandet, därav de återkommande meddelandena. Teknikern på Tele2 kunde dock plocka bort sms:et från systemet, så att telefonen började fungera igen. Detta hände ett par gånger till, jag fick hjälp av Tele2, men de sa att problemet nog låg hos telefonen. Jag ringde därför Nokia, som sa att jag skulle skicka in den. Problemet är att det kommer att ta tid att laga den och jag behöver en telefon att ha mitt simkort i under tiden. Eftersom jag har en 3g-telefon med 3g-simkort i, måste jag låna en telefon med 3g och ingen jag känner har en sån som ligger och skräpar och kan avvaras. Pappa har dock beställt en 3g-telefon i dagarna, som jag ska få låna när den väl kommer och då kan jag skicka in telefonen på lagning. Eftersom det ganska sällan är folk som pratar in på mitt telesvar har jag alltså hoppats att jag ska klara mig till i slutet av maj när jag får låna pappas telefon. Men idag pratade någon in igen och då ringde jag Tele2 för att få hjälp igen. Pratade med en tjej i kundtjänst, som sen försvann och pratade med teknikerna och återkom och sa att jag själv kunde ta bort meddelandet. Jag tackade för hjälpen, ringde upp 222 och provade att ta bort meddelandet manuellt och fick svaret ”ditt meddelande har raderats”. Problemet var bara att telefonen fortsatte kruppa och stänga av sig och bli grå hela tiden. Jag ringde upp kundtjänst igen, fick prata med en annan kille och fick vänta medan han pratade med teknikerna. Den här gången sa teknikerna samma sak, jag skulle kunna ta bort meddelandet själv och om det fortfarande inte funkade kunde inte de heller göra något… Jag försökte förklara att jag fått hjälp säkert tre gånger, senast för en månad sedan och att det hjälpt när teknikerna själva plockat bort meddelandet, men han sa att att han bara upprepade vad teknikern han pratat med idag sagt och att det inte fanns något att göra. Nu sitter jag alltså här med en ofungerande telefon som stänger av sig hela tiden och då jag dessutom är trött och obalanserad, är det ju inte bara oerhört irriterande utan känns istället som jordens undergång. Mycket otrevligt. Det är ju så frustrerande när man vet att man fått hjälp förut och nu säger de att de inte kan göra nånting, trots att jag fick hjälp med exakt samma sak för bara en månad sen. Dessutom får jag ju inte ens prata med teknikerna själv, utan kundtjänsten låter mig vänta medan de pratar med teknikerna. Får prova att ringa upp imorrn igen och hoppas att det är andra tekniker på plats, annars vet jag inte vad jag ska göra. Bläbläblä.
Vad kallas såna här skriva av sig-grejer? Bloggterapi? Haha.
Planer
Himlen är kompakt grå och speglar uppsatsångesten på ett bra sätt. När jag har lämnat in det här schabraket ska jag:
- Städa
- Tvätta
- Baka kokostosca till min korridor
- Le
- Andas
Ravioli
Min korridor gör hemmagjord ravioli medan jag sitter och hetsskriver uppsats och jag får komma ut och äta när det är klart trots att jag inte hunnit hjälpa till. Rödbetsröd ravioli med feta- och olivfyllning och spenatgrön med ricotta- och spenatfyllning. Korridoren på våning fem på Sernanders väg 5 är bäst i hela världen.
Om bara uppsatsen blev klar snart. Bläbläbläblä. Men snart blir det lättnad hoppas jag.
Mumin, stress och åldern tar ut sin rätt?
Uppsatsångesten blir mer och mer outhärdlig. Jag vaknar panikslagen på morgnarna och känner hur det bara knyter sig inombords. Leve studentlivet! Jag måste försöka styra upp det och samtidigt får jag skrivkramp när paniken och stressen sätter in, så det är inte en speciellt bra kombination. Jag dricker Lussete jag köpte innan jul och minns när jag satt med C-uppsatsångest för två år sen. Då drack jag samma te, men paniken är större nu. Den här uppsatsen är ju dubbelt så stor. AAH. Men dock, ibland kommer strimmor av hopp och lättar på knuten i bröstet. De stunderna blir dock flyktigare och flyktigare ju närmare inlämningsdatumet jag kommer. Tiden går så fort och känns alldeles för kort och jag orkar inte hetsskriva på nätterna längre, så jag måste få mycket mer gjort på dagarna. Bara för kul loggade jag in på mitt gamla skunkkonto och läste den dagbok (bloggföregångare?) jag ibland förde där för sisådär 5-6 år sedan. Jag upptäckte att jag gjorde allt plugg på nätterna. Otaliga var de gånger då jag skrev ”Nu är klockan 22 och min hemtenta ska in imorgon klockan tolv. Jag har 2/3 av hemtentan kvar, hoppas att det går att fixa på nåt sätt”. Ibland hade jag skrivit ”Undrar om jag hinner gå och lägga mig innan jag ska upp imorgon, det hann jag inte förra gången”. Det knepiga var att jag orkade sitta uppe hela nätterna och därför fixade det varje gång. Dessutom gick det oftast bra. Förutom alla hemtentor i Franska A, pluggade jag också till mina salstentor på nätterna. Jag minns att jag satt uppe till 5 när jag skulle ha den stora grammatiktentan (också i Franska A) till exempel. Nu orkar jag inte sånt längre. Var har den där kraften tagit vägen och när försvann den? Jag minns att jag satt uppe till 4-5 när jag precis hade flyttat hit och skrev första hemtentan, men just nu känns det väldigt långt bort. Jag är tvungen att sova på nätterna, så de senaste inlämningarna har jag sällan suttit uppe längre än till efter 24 i alla fall. Har jag blivit gammal? Det stora provet kommer väl nu i helgen kanske. Kommer jag att behöva sitta uppe hela nätterna och orkar jag i så fall göra det? Att vara eller icke vara, det är frågan…
Och bara för att jag är så stressad är det helt otroligt tryggt att gå tillbaka till barnlitteratur och läsa om Muminböckerna. Just nu läser jag Trollkarlens hatt och den är fin. Den är dessutom mycket roande att läsa om när man är vuxen. Man kan skratta åt den ironi som finns, le åt Muminpappan som skriver sina memoarer på hexameter och fundera över genus när man läser att Hemulen bär klänning.
Nej, återgång till Sanna Taljas tre diskurser.