Tankar & händelser

Vintern biter sig fast och tjälen i marken också, men det har i alla fall varit tillräckligt mycket sol för att det ska vara trevligt att promenera. Jag har eftermiddagssol också, så ibland på eftermiddagen lägger jag mig på sängen och låter solen skina i mitt ansikte en stund. Det är fint.

Nog om det. Igår var jag i Västerås och såg Thåström. Jag såg honom första gången när han precis släppt Det är ni som är dom konstiga och Imperiets greatest hits-skiva , den med röda stjärnan på, var det årets soundtrack. Jag minns att Västeråshallen måste ha varit i princip full med folk och att vi härjade och skrek med i låtarna så att jag tappade rösten till min 15års-tillställning som jag hade kvällen därpå. Nu har det gått snart tio år, Västeråshallen heter numera Bombardier arena och det var nog bara halvfullt och inte lika mycket härj, utan en ganska lugn tillställning framför scenen. Jag var där nästan en timme innan insläpp och härdade ut i kylan genom att le åt tonårskonversationer bredvid mig, om att man lyssnat på Thåström ”ända sen man föddes”, ”shit vad jag kommer grina om han sjunger den och den sången”, ”fatta vad dom i andra kön skulle bli avundsjuka om Thåström stod i vår biljettlucka och ba tog våra biljetter” m.m. Jag undrar vad jag själv pratade om när jag stod där i kön med Jenny, Hanna, Nina, Ylva och Annso. En återblicksfilm där jag tittade på mig själv uppifrån skulle nog vara ganska roande.

Men sen då? Thåström flaxade runt på scenen, gjorde spattiga rörelser med ben och händer och grimaserade. Jag tyckte dock bäst om de låtar han höll gitarren och stod mer stilla.  Jag fick höra en hel del låtar jag ville höra och saknade några. Kvällens bästa var nog Varför är du så tyst, Långt bort, Var e vargen, Över sundet (då grät tjejen bakom mig som innan konserten sagt att hon ”skulle grina”) och Om black Jim. Han kunde ha skippat Axel Landquists park och Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, fast det har nog mer att göra med min personliga smak än att han framförde dem dåligt. För bra gjorde han konserten. Hans liveröst var lika bra som alltid, han var engagerad på scen och han skrattade och pratade till och med lite. Någonstans under andra halvan av konserten skrek någon ”Vi älskar dig så j-vla mycket, Jocke” och då skrattade han till och sa ”Tusen tack”. I början av konserten kände jag mig gammal där nästan längst fram, men när Var e vargen och Alla vill till himlen spelades kom plötsligt ett helt gäng män i 35-42-årsåldern fram och sjöng med i låtarna av hela sina hjärtan. En av dem skrek att han ville höra ”Balladen om en amerikansk officer” och då skrattade Thåström till igen och sa ”Nej, den kommer jag INTE att spela” . Jag tycker om konserter där det finns kommunikation mellan artisten och publiken, så bara några små ord gör mycket. Det var en blandad publik, mycket tonåringar, men också väldigt många mellan 35-45, som överlag verkade väldigt nöjda med konserten när jag lyssnade vad de sa när de gick ut. Flera av männen som var just i 40-årsåldern sa att ”nån låt med Ebba, hade man ju gärna velat höra också”. Jag log för mig själv, och funderade på hur de kunde ha sett ut i mitten av 80-talet.

Som sagt, en bra konsert var det. Om jag hade fått önska något, hade jag gärna hört Karenina, CC Cowboys eller Holländskt porslin. Eller Tittar på TV, den minns jag att han spelade 1999.

Nej, nu ska jag försöka ta mig i kragen och pyssla lite med uppsatsskrivande. Tiden går så galet fort. Det skrämmer mig lite. Jag tror att jag är rädd för att bli stor.