Tankar & händelser

Säkert nästan ett halvår sen jag skrev. Tiden går så galet fort och ibland formulerar jag saker som jag vill skriva i huvudet, men jag får aldrig ner dem på papper, vare sig fysiskt eller elektroniskt. Sen får jag nästan lite panik istället och tänker att jag om några år inte kommer att komma ihåg vad jag tänkte eller gjorde, om jag inte lämnar spår som får mig att minnas. Det skulle ju vara lite synd.

Men hösten då?

Hösten gick fort. Den började med teori- och metodkursen, och följdes sen av praktiken på NAI som var världens bästa grej och utbildningens höjdpunkt utan tvekan. Jag var där fem veckor och fick göra alla möjliga saker; katalogisera, hitta och beställa böcker, stå i disken, pyssla med fjärrlån, hålla på lite med uppdatering av länkar på hemsidan, allt möjligt helt enkelt. Hur fint som helst var det och det gick alldeles för fort. Sen blev det tillbaka till skolan med kurs i användarstudier, som mest störde arbetet med uppsatsen som samtidigt skulle påbörjas. Hiten under hösten förutom praktiken var nog Leonard Cohens konsert i Globen. Han höll på minst 2.5 timmar, log och pratade massor och spelade alla möjliga sånger. Bäst var nog So long Marianne, First we take Manhattan och Suzanne. Och sen tyckte jag om In my secret life också, mest för själva titeln, som fick mig att le och tänka på låtsaslivet.

Sen blev det helt plötsligt jullov och jag och Didier åkte till Alcúdia och Marie-Helène & Miguel för att fira jul. Första julen som jag inte firat i Västerås blev det. Det kändes mycket overkligt att det var jul. Vi hade överlag superfint vårväder med 15-18 grader och sol och det luktade sådär medelhavsfuktigt som får mig nostalgisk, sån där lukt som aldrig finns i Sverige. Palmerna som fanns överallt fick mig också att gång på gång tvivla på att jag verkligen hade jullov. Det var intressant att se ön så utan turister också. På flyget ner var det i och för sig en del folk, men det var inga typiska charterturister, utan välbärgade medelålders stockholmare med kavajer som säkert hade semesterhus de skulle ner till… så turister såg man inte mycket av. Varje gång man åkte förbi Port d’Alcúdia, blev man medveten om ödsligheten jämfört med t.ex sommaren 2006, då turisterna är så många att man inte fattar att dom får plats. Nu gapade istället stora hotellkomplex mörka och tomma, blandat med stängda parfymbutiker, affärer med billig sprit, klubbar, pubar, restauranger, biluthyrningar, souveniraffärer. Allt var stängt och omgallrat. Men vi bodde ju i byn och den var ungefär som vanligt, förutom att det var mindre folk såklart. Förutom att hänga hemma hos M & M och umgås med dem och deras lillbäbistjej var vi en dag i Palma och jag hittade katalanska pocketböcker och några skivor. Jag försökte till och med svara affärsinnehavarna på katalanska och blev nöjd när jag i alla fall visste hur man sa Graciès och Adéu. En dag var vi också och tittade på Cuevas del Drach, jätteimponerande kalkstensgrottor med häftiga formationer och en underjordisk sjö och vi passade också på att besöka Alcúdias minimuseum om romartiden. Det var en avkopplande resa.

Och nu då? I Uppsala igen sen snart en månad tillbaka, vilket känns fint. Jag bor i världens bästa korridor och trivs med det mesta.  Uppsatskursen har satt igång på allvar och jag har gjort alla intervjuer utom en. När dom är klara ska jag ägna mitt liv åt transkribering och läsning av diskursanalys och hoppas att jag får idélampor i huvudet och kommer på mönster och smarta saker som jag sen kan skriva ner och foga ihop till nånting som min handledare tycker ser dugligt ut. Sen var jag med Sofia och såg Oasis i onsdags också. Jag fick ju aldrig se dem när jag tyckte att de var världens bästa band i mitten och slutet av 90-talet, så jag tänkte bättre sent än aldrig. Det var en mer underhållande än stor upplevelse, men roligt som sagt. Vi blev mest förvånade över publikens ålder, då vi innan antagit att det skulle vara folk i vår ålder och äldre, men sen möttes av superlånga kön med en majoritet tonårskillar mellan 15-18. När började dom lyssna på Oasis? Jag trodde inte att deras musik skulle leva vidare så att nya människor upptäckte dem, men tydligen. De superhärjade och tryckte fram och tillbaka och jag blev själv framtryckt i moshpiten, men härdade bara ut några låtar och fick sen låta min ålder besegra mig och drog mig tillbaka några rader bakåt, där det var lugnare (när jag var 15 hade jag stått kvar!).  Liams röst var sliten, men Noel sjöng i alla fall fint och de sjöng lite hits, vilket var kul. Ungefär så ser det ut. Om ca tre veckor blir det en Avignon-resa igen. Jag längtar, har ju inte varit där sen i somras, så det blir fint att bara hänga, promenera runt La Garidelle, äta croissants aux amandes från favoritbageriet och umgås med finvännerna som finns där.  Hoppas bara att solen är närvarande och att det inte är alltför mycket mistral. Ungefär så.

Och Spotify förstås. Det är hiten och samtidigt faran, när jag vill göra playlists hellre än att plugga. Och som alla vet går det ju inte så bra att transkribera och lyssna på musik samtidigt, t yvärr. Men det löser sig.