Tankar & händelser

…. fast det är inte lika spektakulärt som det låter, fast lite spexigt i alla fall. Tack vare första förbandet The Disciplines som faktiskt var helt ok lyckades jag avancera långt fram när deras sångare ville ut och gå runt i publiken och jag hamnade slutligen på andra raden och såg jättejättebra, mycket fint! Efter första förbandet som ändå lyckades hålla stämningen uppe, spelade ett annat band som hette Editors. De var duktiga på scen, men jag tyckte att alla låtarna flöt ihop och lät nästan likadana så 40 minuter av dem blev lite för långt. Klockan 21 kom R.E.M. upp på scenen och spelade följande låtar:

1. Living well is the best revenge

2. So fast, so numb

3. What’s the frequency, Kenneth?

4. Drive

5. Animal

6. Man-sized wreath

7. Ignoreland

8. Driver 8

9. The great beyond

10. Electrolite

11. Disturbance at the heron house

12. I’m gonna DJ

13. (Don’t go back to) Rockville

14. Seven chinese brothers

15. The one I love

16. Sweetness follows

17. Let me in

18. These days

19. Imitation of life

20. Horse to water

21. Bad day

22. Orange crush

Extranummer:

23. Supernatural superserious

24. Losing my religion

25. At my most beautiful

26. It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)

27. Man on the moon

Givetvis några låtar som jag saknade och några jag gärna hade sluppit. Tycker som sagt inte att sista skivan är jättejättebra och hade gärna bytt ut Horse to water, I’m gonna DJ och Living well is the best revenge mot något annat, men några låtval och ögonblick var helt klart tipptopp. Michael Stipe pratade med publiken om hur mycket han ogillade USA:s politik, men att det i alla fall gav inspiration till att skriva låtar och var söt och dansade och log sådär som han brukar på konserter. Bästa livenummer var At my most beautiful (för det är ju kanske min allra allra bästa R.E.M.-låt), den jättefina stilla versionen av Sweetness follows, den akustiska versionen av Let me in och givetvis när Mike Mills sjöng (Don’t go back to) Rockville. The great beyond, Bad day och Imitation of life var också riktigt hittiga. Killen som stod allra längst fram, framför mig var så värd att stå där framme, (för musikfascist som jag är måste jag erkänna att jag (lite) bedömer folk efter hur bra de kan texterna) och han sjöng med för allt vad han hade i varenda text och log och såg sådär jätteglad ut vad de än spelade, framför allt när de spelade äldre låtar som Rockville och Seven Chinese bros. Det var fint.

Men handskakningen då? Spännande värre? Nej, men spexigt som sagt. När de skulle spela It’s the end of the world as we know it (and I feel fine) sa Michael Stipe nåt om att ”I would like to greet you all, etcetc” och sen under låten hoppade han ner till staketet och gick runt och skakade hand med oss som stod längst fram. Det kändes som sagt inte speciellt personligt, men var onekligen lite kul. De spelade i 2 timmar och sen tog oss jag och Martha hem till snälla Nalle som lät oss komma dit och sova, trots att hon skulle upp tidigt morgonen därpå. Bra att man känner folk i Stockholm, eftersom bussar och tåg slutar gå så tidigt till Uppsala.

Nu är det en vanlig skolvecka igen och det är septemberväder och grått och fuktigt ute och min Avignon-nostalgi och längtan får liksom vatten på sin kvarn av det här vädret och bara växer sig större och större. Att komma ihåg datum är ju min grej, så den här veckan är för fyra år sedan samma vecka som jag kom fram till Avignon. Idag för fyra år sen hade vi franskaprovet för att bli indelade i grupper och det var då jag träffade Angela, Cathrine och Helai och sen var och käkade på Résidence Van Dyck, där de bodde. Det var 30 grader varmt och jättefina ljumma kvällar och jag sprang runt i kjol och linne och här i Uppsala vid samma tid måste jag ha halvtjock jacka när jag är ute och känner för att tända ljus när jag kommer in och det är opepp på alla sätt och vis. Jag vill gärna vilja tända ljus i november-december, men när hösten känns såhär påtaglig i september är det bara fel. Jag vill åka iväg och gå av ett flygplan och känna varm luft slå emot mig och fylla på min värme- och ljusdepå lite till innan långa, kalla, mörka vintern som gör att stegen blir tyngre och motivationen blir mindre.