Elegi
Gråvädret fortsätter. I helgen sprack det i alla fall upp lite med blå himmel, som gjorde att det kändes lite bättre. Jag påmindes om höstsången vi sjöng på lågstadiets tisdagskör i Rönnby kyrkcenter (”Det är september, dimman lättar, en fågel sjunger…) och funderade över hur fort tiden ändå går. Den tiden känns förvisso som väldigt länge sen, men det känns ändå galet att komma på sig själv att tänka att någonting hände för 15-16 år sen och att man fortfarande kommer ihåg det bra. Nu har dock gråvädret lagt sig som en kvävande filt över himlen igen och jag plockar fram Lars Winnerbäck för säkert tionde hösten i rad och förundras över hur mycket han fortfarande kan förmedla om de känslor som alltid kommer upp på hösten. Det börjar med Vemodets man som handlar om augustimelankoli och fortsätter med Fenomena, Inte för kärleks skull, Ingen har lust och Vinter över ån. Därefter byter jag till Kom och Hugger i sten och Fria vägar ut. Sen hoppar jag en bit och det blir Avignonhöst med Elegi och Hjärter Dams sista sång. Då skickade en snäll pappa Vatten under broarna så fort den släpptes och den var ett fint stöd i början när jag kände mig liten och hjälplös och allt var nytt och läskigt. Höstkavalkaden får avslutas med Tidvis som var förra höstens soundtrack. Den, precis som flera av de andra låtarna handlar ju egentligen inte om hösten, men de framkallar en känsla som passar sig då, som känns trygg när det knyter sig i magen vid tanken på kylan och mörkret. Innan jag återgår till semarineförberedandet tröstar jag mig med Vår för Hjärter Dam (”Här lever vinter, lever frost, men det är vår för Hjärter Dam”) och Psalm i januari.
Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg.
Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg.
Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång…
Lång tid har ändå gått och många skivor spelats sen sångerna sa allt i hela världen runt 99/2000, men jag kommer ändå tillbaka till dem gång på gång på gång. Jag känner någon slags tacksamhet över att musik och texter kan förmedla och betyda så mycket. Fortfarande. Trots att jag inte är 15 år längre.
Höstljus
Som jag skrev tidigare kräver vädret sina ljus, så nu har jag tänt ett. Ok om det var vinter ändå, men det hemska har ju inte ens börjat än. AAAH. Jag är verkligen inte född till detta klimat, jag känner hur det blir som en knut i magen när jag tänker på hela långa hösten och vintern som ligger framför. Vissa saker vänjer man sig aldrig vid. Men i jul ska jag och Didier i alla fall åka till Alcúdia så det blir Un hiver à Majorque precis som George Sand och Chopin för över 160 år sedan. Fast de var ju i Valldemossa i flera månader och jag kommer ju bara att vara borta två veckor och i en annan stad, men ändå. Jag kommer i alla fall att tänka på George Sand eftersom jag tycker om henne och eftersom det inte har blivit av att läsa den boken än, ska jag definitivt passa på, då när jag är där. Jag tycker om att läsa eller lyssna på saker som handlar om platser jag befinner mig på. Det var därför jag var tvungen att lägga in Cohens I’m your man på Mp3-spelaren i april, så att jag kunde lyssna på honom när han sjöng ”First we take Manhattan, then we take Berlin….” samtidigt som jag satt på Berlins tunnelbana. Det var fint.
Om man skulle ta och sjunka djupt in i de informationsvetenskapliga teorierna en stund då? Eller kanske inte. Jag föredrar nog att leta lite juridiska termer till helgens språkhandledning, så får jag pina mig igenom lite teorier och hitta på några frågor (vars svar jag inte kunde bry mig mindre om) imorrn. Godnatt.
Jag har skakat hand med Michael Stipe….
…. fast det är inte lika spektakulärt som det låter, fast lite spexigt i alla fall. Tack vare första förbandet The Disciplines som faktiskt var helt ok lyckades jag avancera långt fram när deras sångare ville ut och gå runt i publiken och jag hamnade slutligen på andra raden och såg jättejättebra, mycket fint! Efter första förbandet som ändå lyckades hålla stämningen uppe, spelade ett annat band som hette Editors. De var duktiga på scen, men jag tyckte att alla låtarna flöt ihop och lät nästan likadana så 40 minuter av dem blev lite för långt. Klockan 21 kom R.E.M. upp på scenen och spelade följande låtar:
1. Living well is the best revenge
2. So fast, so numb
3. What’s the frequency, Kenneth?
4. Drive
5. Animal
6. Man-sized wreath
7. Ignoreland
8. Driver 8
9. The great beyond
10. Electrolite
11. Disturbance at the heron house
12. I’m gonna DJ
13. (Don’t go back to) Rockville
14. Seven chinese brothers
15. The one I love
16. Sweetness follows
17. Let me in
18. These days
19. Imitation of life
20. Horse to water
21. Bad day
22. Orange crush
Extranummer:
23. Supernatural superserious
24. Losing my religion
25. At my most beautiful
26. It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)
27. Man on the moon
Givetvis några låtar som jag saknade och några jag gärna hade sluppit. Tycker som sagt inte att sista skivan är jättejättebra och hade gärna bytt ut Horse to water, I’m gonna DJ och Living well is the best revenge mot något annat, men några låtval och ögonblick var helt klart tipptopp. Michael Stipe pratade med publiken om hur mycket han ogillade USA:s politik, men att det i alla fall gav inspiration till att skriva låtar och var söt och dansade och log sådär som han brukar på konserter. Bästa livenummer var At my most beautiful (för det är ju kanske min allra allra bästa R.E.M.-låt), den jättefina stilla versionen av Sweetness follows, den akustiska versionen av Let me in och givetvis när Mike Mills sjöng (Don’t go back to) Rockville. The great beyond, Bad day och Imitation of life var också riktigt hittiga. Killen som stod allra längst fram, framför mig var så värd att stå där framme, (för musikfascist som jag är måste jag erkänna att jag (lite) bedömer folk efter hur bra de kan texterna) och han sjöng med för allt vad han hade i varenda text och log och såg sådär jätteglad ut vad de än spelade, framför allt när de spelade äldre låtar som Rockville och Seven Chinese bros. Det var fint.
Men handskakningen då? Spännande värre? Nej, men spexigt som sagt. När de skulle spela It’s the end of the world as we know it (and I feel fine) sa Michael Stipe nåt om att ”I would like to greet you all, etcetc” och sen under låten hoppade han ner till staketet och gick runt och skakade hand med oss som stod längst fram. Det kändes som sagt inte speciellt personligt, men var onekligen lite kul. De spelade i 2 timmar och sen tog oss jag och Martha hem till snälla Nalle som lät oss komma dit och sova, trots att hon skulle upp tidigt morgonen därpå. Bra att man känner folk i Stockholm, eftersom bussar och tåg slutar gå så tidigt till Uppsala.
Nu är det en vanlig skolvecka igen och det är septemberväder och grått och fuktigt ute och min Avignon-nostalgi och längtan får liksom vatten på sin kvarn av det här vädret och bara växer sig större och större. Att komma ihåg datum är ju min grej, så den här veckan är för fyra år sedan samma vecka som jag kom fram till Avignon. Idag för fyra år sen hade vi franskaprovet för att bli indelade i grupper och det var då jag träffade Angela, Cathrine och Helai och sen var och käkade på Résidence Van Dyck, där de bodde. Det var 30 grader varmt och jättefina ljumma kvällar och jag sprang runt i kjol och linne och här i Uppsala vid samma tid måste jag ha halvtjock jacka när jag är ute och känner för att tända ljus när jag kommer in och det är opepp på alla sätt och vis. Jag vill gärna vilja tända ljus i november-december, men när hösten känns såhär påtaglig i september är det bara fel. Jag vill åka iväg och gå av ett flygplan och känna varm luft slå emot mig och fylla på min värme- och ljusdepå lite till innan långa, kalla, mörka vintern som gör att stegen blir tyngre och motivationen blir mindre.
Septemberrusk och sommarsammanfattning
Tiden sprang igen. Sist jag skrev var i juni och sommarlovet som skulle bli nästan tre månader kändes som en evighet. Fort gick det dock, ännu fortare när augusti försvann i regn och gråväder och en övertygelse om att ”snart blir det finare, sommaren kan ju inte vara slut ÄN” som slutligen fick ge vika.
Men hur blev sommaren då? Bra faktiskt. En hel del jobb, men lite ledigt också, framför allt två veckor i juli, årets Avignon-vistelse. Det var fint och välbehövligt och innehöll mycket häng med vänner, spatserande i teaterrusiga staden och ett par utflykter. Vi upptäckte att Basshunters ”Now you’re gone” var storhit i Frankrike och videon spelades massor på MTV och dess franska motsvarigheter. Och inte nog med det, Stieg Larsson var på allas läppar. Böckerna var skyltade och låg framme i varenda affär och man hörde folk på stan prata om den (”jag har just köpt den sista stieg larrrrsson, den förra var verkligen jättespännande”etcetc). Dessutom passar man väl på att försöka höja försäljningssiffrorna med att skapa någon slags ”det svenska deckarundret”-effekt, så bland annat Camilla Läckberg skyltades också friskt i affärerna. Det roade mig.
Och vädret då? Jag hade givetvis proppat väskan full med sommarklänningar och linnen som jag nästan aldrig får använda hemma och ville såklart passa på när jag nu hade chansen. Och vi hade tur. När vi landade i Marseille sent en måndagkväll slog värmen emot oss och det fortsatte på samma vis hela tiden. Solen brände och det luktade sådär varmt som det aldrig gör hemma och cikadorna surrade så att det kändes som att allting runtomkring en vibrerade. Den enda lite kyliga kvällen var nationaldagen, då det skulle vara stort fyrverkeri vid Palais des Papes som tyvärr fick ställas in, eftersom det blev alldeles för mycket mistralvind. Vi gick runt nere på stan med många tusen andra människor och huttrade lite. Jag log åt ett hemskt coverband som spelade ”Satisfaction” och en förfärlig rockversion av ”Rehab”. Det var den kvällens höjdpunkt.
Men var vill jag bo då? Alltid när jag åker hem från Avignon känns det som att jag lämnar kvar en bit av mig själv och det är alltid lika sorgligt. Jag kände fyraårs-nostalgi och var tvungen att gå in på universitetet och känna den välbekanta lukten innan jag tog en sväng förbi La Garidelle och tittade upp i mitt gamla fönster. Ibland saknar jag det jättemycket. En dag var vi i Marseille och när jag såg havet och palmerna kändes det så självklart att vilja stanna åter en gång. Jag vill också ha hav och palmer och bo i l’Estaque eller Joliette och ha 30 grader i september och veta att sommaren är fin och varm. Men sen har man straffats till att födas här i Sverige och blivit skadad av att allt ändå funkar relativt smidigt och skulle slita sitt hår i krångellandet trots finvädret. Ett tydligt exempel på det sistnämnda var när Didier skulle avsluta sitt bankkonto. Han gick först dit en dag och fick veta att han var tvungen att skriva ett brev för hand om att han önskade avsluta bankkontot. Vi gick dit en annan dag med färdigskrivet brev och det tog säkert 45 minuter att genomföra proceduren. Allt som allt fick han skriva på 6-7 papper och det sistnämnda innebar att han accepterade allt han skrivit under på de tidigare papprena. På riktigt. Det kändes ungefär som i Asterix 12 stordåd när han springer runt i byggnaden med alla korridorer och skickas hit och dit. Jag skrattade mest åt det, men jag skulle nog bli galen om det var vardagsupplevelser. Men man kanske skulle bli van, vem vet. I vilket fall som helst finns det ingen annanstans jag hellre vill vara just nu när det regnar och är grått ute. I september slår ingenting Avignon.
Och resten av sommaren var också fin. Vi var i Stockholm och såg Magnetic fields. Det var en trivsam konsert och både Claudia Gonson och Shirley Simms var med och jag fick bland annat höra ”No one will ever love you” och ”California girls” och var glad. Jag älskar de söta melodierna som blandas med galet cyniska texter. Perfekt. Sen var jag och Ninisen och hälsade på Jenny i Oslo. Vi skrattade åt galet höga priser, men hade en jättefin helg tillsammans med häng, matlagning, restaurangbesök och promenad på ett regnigt Karl Johan. Fint.
Och nu då? Skolan har börjat igen och jag måste bestämma ämne till masteruppsatsen. Stress, stress, men jag har i alla fall lite funderingar om ämne så det löser sig nog. Tolkkursen har satt igång igen, nu med juridik och civilrätt. Det är mycket nytt, men intressant också. Om en månad har jag dessutom praktik i fem veckor, det blir höstens höjdpunkt tror jag. Och ikväll ska jag till STockholm för att se R.E.M. Det är ståplats, så det blir fint och jag ska försöka få en plats långt fram, så att jag ser lika bra som vi gjorde när vi såg dem i Göteborg för tre år sedan. Här är min låtönskelista:
- Begin the begin
- So. central rain
- At my most beautiful
- Cuyahoga
- Falls to climb
- The sidewinder sleeps tonight
- Orange crush
- While i’m away
- Finest worksong
- I wanted to be wrong
- Leave
- Bad day
- Strange currencies
- The one I love
- E-bow the letter
- I’ve been high
- Monty got a raw deal
- Daysleeper
- Shiny happy people
- Imitation of life
Utan inbördes ordning. Några spelar dom säkert i alla fall. Det blir nog många från senaste skivan också. Den är helt ok, men ingen av låtarna platsar på min lista. Både Around the sun och Reveal är i mitt tycke bättre än Accelerate, men Mr Richards och Man-sized wreath är ju bra låtar i alla fall. Fint med konsert blir det i alla fall och Michael Stipe har fortfarande en av världens bästa röster i mitt huvud och är söt när han fladdrar med händerna.
