Tankar & händelser

Finvädret kom och med det försvann skolmotivationen. Jag cyklade fram och tillbaka mellan stan och hem, zickzackandes för att undvika nationsnätternas glassplitter som låg över hela gatorna och njöt av solen som värmde i ansiktet trots att det var tidigt på morgonen. Det luktade försommar. I söndags kväll luktade det sommarregn istället, men det förbyttes i kallare väder och en liten besvikelse samtidigt som ett hopp om att lyckas bättre att ta sig i kragen nu i slutet på terminen infann sig. Databasredovisning och ångestframkallande domänprojekt återstår, men sen är det sommar och hem till Västerås. Eller är det hem? När jag är i Västerås nu säger jag att jag ska åka hem när jag ska till Uppsala och när jag är i Uppsala ska jag inte åka hem utan till Västerås. Nästan två terminer i Uppsala har gått och jag hittar bättre och bättre, får favoritaffärer, favoritfik, drömmer om att bo i Rickomberga eller Hågaby och kämpar (och gör små framsteg) med att överkomma rädslan att cykla mitt i bilvägen eftersom det finns så få cykelbanor. Jag trivs i Uppsala och tycker att det är en rolig stad att bo i och efter såpass lång tid känns det faktiskt som hemma. Men min hemstad kommer alltid att vara en annan. Tafatta Västerås, som jag klagar på och utnämner till tråkig stad där man trots dess 130 000 invånare aldrig kan känna sig osynlig utan alltid ser någon man känner igen. Trots allt känner jag en stor ömhet till min hemstad som försöker vara studentstad och bygger lyxlägenheter på Lillåudden. Trots allt är jag beredd att försvara min hemstad med näbbar och klor när det klagas på dess tråkighet och invånarnas dialekt (jag blir trygg när folk säger ”jolå, så älä…”). Jag säger att Västerås har världens bästa cykelbanor, superbilliga utskrifter och goda kårmackor på högskolan och Kyrkbacken (där kan Hågaby slänga sig i väggen) och kommer fram till att jag åker hem till Västerås i sommar och sen åker jag hem till Uppsala igen när nästa termin börjar.