Tentahets och luktnostalgi
Tentahets och stress. Första salstentan imorgon och det känns ju onekligen lite läskigt. Själv brukar jag oftast föredra salstentor, då de minskar ner lidandet och stressen till de timmar som tentan skrivs, medan hemtentor oftare innebär (i min odisciplinerade värld) en utdragen ångestvecka med oförmåga att koncentrera sig i början av veckan, vilket resulterar i ett malande dåligt samvete och hetsskrivning dagen/natten innan hemtentan ska in. Men dock, för första gången i mitt liv känns det som om jag hade föredragit en hemtenta, framför allt eftersom kursen vi läst varit väldigt bred och tagit upp mycket olika saker, vilket gör det svårt att veta vad man ska koncentrera sig på. Med en hemtenta hade man kunnat läsa in sig mer på eventuella grejer man kanske hade missat under skrivandets gång, men när det nu istället blir salstenta är det bara att hoppas att man har pluggat på rätt saker, så att man har tillräckligt med saker i huvudet för att kunna skriva koncentrerat i tre timmar, utan tillgång till litteraturen. Jag försöker koncentrera mig så gott det går och hoppar mellan svensk kulturpolitik, open source, social software och upphovsrätt. Samtidigt blir jag distraherad av småsaker. När jag var i Västerås i fredags passade jag på att gå in på Teboden och köpa Rooibos Mabula och Earl Grey Cream. Nu i morse när jag åt frukost och drack det sistnämnda, samt nu när jag gick förbi bokhyllan där det förstnämnda står, kände jag lukten och förpassades direkt till Brahegatan våren 2006. Lukter framkallar nog världens starkaste nostalgitrippar, mig för de i alla fall direkt in i känslan och upplevelsen av olika tidpunkter. Jag började alltså fundera på vintervåren för två år sen, lägenheten i stan, promenaderna på kyrkbacken följt av film och rött te och allt som inte var så lätt som man naivt hade kunnat tro, den varma sommaren som försvann i funderingar och separationsförberedelser. Mabula gör att det kommer tillbaka så starkt och jag får svårt att koncentrera mig på Guédons ”roads to open access”.
Andra starka lukter:
-
Varm lukt som slår emot en när man går ut från ett flygplan
-
Varm luft i Sverige (sällsynt) som framkallar Avignon-nostalgi
-
Jättevarm luft mitt i Avignon på sommaren som framkallar Ghana-nostalgi
-
Första vårdagens lukt efter den långa vintern
-
Höstlukten som får en att förstå att sommaren håller på att ta slut
-
Spray-lukt som påminner om sent 90-tal i Vasaparken och Hummelsta
-
Deodoranter och duschkrämer som tydligt påminner om vissa tidsperioder: Rexona (90-tal), Dove cucumber (vår 2006), Tahiti noix de coco (vinter i Avignon 2004/2005)
Nu måste jag fortsätta med Open Access.
Oslo-låtlistan
Åh. Jag hittade låtlistan från Cures Oslo-konsert igår och såg att de hade öppnat med Plainsong och även spelat Fire in Cairo, A letter to Elise och Friday I’m in love. Jag blev lite avundsjuk, jag hade också velat sjunga F-I-R-E-I-N-C-A-I-R-O, men å andra sidan fick inte Norge A night like this. Trots allt är det ju hiten med band som byter ut sin låtlista något under turnéns gång, även om det kan göra en lite bitter över att ha missat låtar, men jag får helt enkelt kolla om någon filmat och lagt upp på youtube. Den konsert som får höra High live kommer jag dock skära lite tänder över.
Igår var vi förresten på Tekniska museet med universitetet och såg den här utställningen . Den visade olika former av kommunikationsteknologi; skriftspråket, tryckkonsten, telegrafer, telefoner, datorer, radioapparater, tv-apparater, ALLT möjligt. Som synd var hade vi inte så hemskt mycket tid att titta runt när vår guidade tur väl var slut, så det skulle vara schysst att åka tillbaka någon dag och titta mer. Hiten var bland annat telefonsamlingen med 80-tals-design Vad sägs om en telefon i form av läppar, katten Gustav, Musse Pigg, hamburgare, banan eller Pepsimugg? Det var mycket underhållande.
Lampan i mitt rum har slutat funka som den ska och det är krångliga lysrör i den och jag förstår ingenting. I farstun har jag dock en likadan lampa och Catrin, min händiga korridorshjälte, ska hjälpa mig att byta ut den ena mot den andra (eftersom jag inte använder farstulampan speciellt ofta) imorrn, så jag behöver förhoppningsvis bara stå ut med en kväll i mörker. Det blir lite svårt att plugga bara, får se om några tända ljus lyckas ordna upp det lite.
Cure-konserten
I lördags då? En konsertredogörelse är på sin plats, för vilken konsert det var. Jag stressade såklart hela dagen för att mitt dåliga lokalsinne skulle spela mig ett spratt och att jag skulle lyckas hamna någon helt annanstans än i globen, men jag lyckades komma dit tidigt och satt och frös på marken bra länge innan det bildades kö till insläppet. Luften var full av spraylukt och små 15-17-åringar kämpade tappert med kammar och sprayflaskor för att fixa Robert Smith-tupering innan konserten. Sen var det insläpp och väntan på förband. Jag hamnade långt fram, ungefär på 4:e raden i mitten och hade alltså bra utsikt (som jag dock fick kämpa rätt mycket för att behålla, med träningsvärk som följd dagen efter). Förbandet passerade obemärkt förbi, lite drum & base-trummor minns jag att jag registrerade, men inte så mycket mer. Och sen då, vid 20.30 kom Cure in på scenen. Jag hade hoppats på Plainsong som öppningslåt, men det blev Open istället. Men sen, åh vilken konsert! Robert Smith, med sitt svarta trolltuperade hår verkar trivas på scenen och ler välvilligt mot publiken när han framför låtar ända från Boys don’t cry fram till ett par nyskrivna låtar som kommer att finnas på kommande skivan. Han lyckas med att föra stämningen från glädje till melankoli och sen tillbaka. Ena stunden hoppar och dansar publiken till Let’s go to bed eller Why can’t I be you, andra sekunden skapar The Kiss och One hundred years en ödesmättad stämning. I mitten långt fram där jag står är det mest yngre människor i början (och jag med mina 23 år känner mig förhållandevis gammal), men under konsertens gång höjs medelåldern där framme. Det mest osannolika är gänget (ca 7-8 stycken) med 30+-killar, två av dem med misfitströjor, halvsluskigt hårdrockshår/tuppkam som dyker upp bredvid mig från ingenstans efter ca en halvtimmes konsert. De dansar och sjunger med i låtarna med allt de har och pratar med varandra på ryska. När bandet spelar Play for today lägger de till en ohohohohoh-hockeykör i mellanspelet mellan verserna och Robert Smith tittar åt deras håll och ler. De ropar ”Russia” och ”Water pliiiiiis” åt vakterna och Robert Smith svarar dem med att dedicera en låt (jag har glömt vilken) till dem med orden ”This one goes out to Russia”. De fortsätter att dansa med och ge allt de har och när bandet för andra gången har gått ut skriker de ”Boys don’t cry” så högt de kan. Efter en liten stund kommer bandet ut igen och spelar just Boys don’t cry och killarna/männen blir jätteglada. De småkorpulenta hårdingarna hoppar och sjunger hela låten med världens största inlevelse och plötsligt börjar jag fundera på hur det kan ha sett ut när dessa män för 15-20 år sen kanske suttit på pojkrummet och identifierat sig med just denna sång. Helt klart en intressant upplevelse. Konserten håller på i tre timmar och de hinner under denna tid spela låtar jag knappt har vågat drömma om att få höra som Close to me, Why can’t I be you (fast jag saknade syntarna lite), Grinding halt, Pictures of you, A night like this och Just like heaven. Robert Smith går runt och skruvar på sig och dododododo-ar precis som på skivorna och när han sjunger make-believe i Pictures of you känns det sådär fullkomligt som bara en riktigt bra konsert kan göra. Robert Smith är snart 50 år, men rösten är lika bra som den alltid har varit. Cure har funnits i 30 år, men av publiken att döma upptäcker fortfarande nya 15-åringar dem och älskar Robert Smith med hängivenhet för det han förmedlar med sina texter och sin röst. Det är stort på något vis.
Sammanfattningsvis var konserten helt klart gladare än den på Arvika, som var väldigt stämningsfull, men sorglig på ett helt annat sätt. I Arvika upplevde jag ett av mina bästa konsertögonblick någonsin när Just like heaven (som varit det årets soundtrack) spelades, men förrgår i Globen var en mer dansant och livsglädjeskapande tillställning, med större variation på låtarna. Den var helt klart värd varenda krona. Ett flertal recensioner har skrivits om den, jag tycker att Fredrik Strages från DN gör konserten mest rättvisa. Recensionen från SVD sammanfattar också kvällen på ett bra sätt.
Här kommer låtlistan också:
Open
alt.end
A Night Like This
The End of the World
Lovesong
Pictures of You
Lullaby
From the Edge of the Deep Green Sea
Please Project
The Walk
Push
How Beautiful You Are…
Inbetween Days
Just Like Heaven
A Boy I Never Knew
If Only Tonight We Could Sleep…
The Kiss
Shake Dog Shake
Us or Them
Never Enough
Wrong Number
One Hundred Years
End
Encore 1:
At Night
M
Play for Today
A Forest
Encore 2:
Let’s Go to Bed
Freak Show (”Don’t Say Anything”)
Close to Me
Why Can’t I Be You?
Encore 3:
Boys Don’t Cry
Jumping Someone Else’s Train
Grinding Halt
10:15 Saturday Night
Killing an Arab
To wish impossible things
Ibland brukar jag bestämma att vissa företeelser eller iakttagelser är enbart fördelar, när de egentligen stör mig och får mig att känna mig fel. Det slog mig relativt starkt nyss och jag blev sur över att jag inte lyckas övertala mig själv att tro på det jag försöker påvisa som något jag inte bryr mig om (när jag egentligen bryr mig i allra högsta grad ibland). Åh, jag kodar och krånglar. Dans ta gueule, otillräckligheten. Donne-moi une tape dans le dos, comme d’hab.
Kitchen week
Sometimes you make me feel like I’m living at the edge of the world, like I’m living at the edge of the world. ”It’s just the way I smile” you said.
Och imorrn får jag se Cure. Det blir hiten. Jag ska fortsätta läsa sångtexter och ladda upp inför imorrn nu, det känns som en passande sysselsättning ikväll.
Jag trivs i min korridor. Det är ett intressant fenomen det här med korridorskänslor. Trots att man känner de flesta av sina korridorare relativt ytligt, blir man ändå fäst vid dem på något vis. Det är något speciellt med att bo ihop ändå. Nyss var jag ute i köket och sprutade ugnsrengöring i våra äckliga ugnar som luktar bränt när man använder dem. Man får passa på att göra saker som ger cred när man har kitchen week i flogsta.
Blonde on blonde
Jag lyssnar på Blonde on blonde och kom att tänka på att den kom ut 1965 när Bob Dylan var 24 år och det sätter ju saker i ett visst perspektiv. Jag menar, vad har JAG som fyller 24 år i november gjort hittills? Åh, jag fick en biocheck från jobbet som julklapp och med den vill jag gå och se den här filmen. Jag tror att den är hiten.
”I’ll let you be in my dreams if i can be in yours (I said that)…”
Konsertdags
Tiden fortsätter att springa. Den här veckan har mest ägnats åt första delen av social- försäkrings- och arbetsmarknadstolkning. Jag trivs tipptopp med att lära mig massa nya saker, men blir galet trött av heldagar och av att börja förhållandevis tidigt, men annars är det så bra så. I helgen väntar Cure-konserten som jag sett fram emot sedan i oktober. Rädslan är bara att jag inte ska hitta till Globen och att jag framför allt inte ska lyckas hitta hem till Nalle på Lidingö efter konserten. On verra bien. Jag har ju lugnat ner mig lite angående lokalsinnet och min oförmåga sen jag flyttade till Uppsala så jag får väl fråga massa folk i värsta fall och åka till Stockholm i god tid. En lista på 20 låtar jag skulle vilja höra på lördag känns passande:
-
A letter to Elise
-
A night like this
-
A thousand hours
-
Apart
-
Boys don’t cry
-
Close to me
-
Fire in Cairo
-
Friday I’m in love
-
Grinding halt
-
High
-
In between days
-
Just like heaven
-
Lullaby
-
One more time
-
Pictures of you
-
Plainsong
-
Six different ways
-
The loudest sound
-
The lovecats
-
Why can’t I be you
Jag minns fortfarande när de spelade ”Just like heaven” på Arvika som ett av mina starkaste minnen nånsin, så jag hoppas det blir lika bra som då. Och om jag bara får välja fem låtar hoppas jag på Just like heaven, Plainsong, Fire in Cairo, High och Close to me. Det är sällan musik kan vara så vacker som i Plainsong och sällan någon kan uttrycka så mycket med rösten som Robert Smith. Nu borde jag styra upp lite på mitt rum och kanske plugga lite innan Catrin kommer in och håller mig sällskap i House-boxtittandet.
