Elegi
I Västerås vandrar jag inte lättare och lugn (jag tycker om det här med att nästan parafrasera). Allting blir så mycket mer påtagligt istället, i Uppis ser jag inte hela tiden sådant som påminner om det som var. Jag lyssnar på At my most beautiful. Det är en av alla sånger som påminner om nånting fint, en av de finaste sångerna jag vet tror jag. Jag tycker allra bäst om när Michael Stipe sjunger om ögonfransarna i andra versen. Jag blir som mest ledsen när jag tänker på ögonfransar och ögonlock och därför är det fint med sånger som kan sätta ord på just den känslan.
I’ve found a way to make you
I’ve found a way
a way to make you smile
I read bad poetry
into your machine
I save your messages
just to hear your voice.
you always listen carefully
to awkward rhymes.
you always say your name.
like I wouldn’t know it’s you,
at your most beautiful.
I’ve found a way to make you
I’ve found a way
a way to make you smile
at my most beautiful
I count your eyelashes secretly.
with every one, whisper I love you.
I let you sleep.
I know you’re closed eye watching me,
listening.
I thought I saw a smile.
I’ve found a way to make you
I’ve found a way
a way to make you smile
Sångerna
Årets slut närmar sig. Jag vet inte riktigt vad som ska sägas om denna termin, det uttrycks nog bäst med sånger. Det har varit en höst som jobbmässigt har varit världens bästa grej, men i övrigt hade kunnat hoppas över. Jag lyssnar mest på Winnerbäcks Pacemaker och Missy Higgins Where I stood, men tänker att det kommer att komma en dag när jag kan lyssna på Trembling blue stars refräng till It’s easier to smile och identifiera mig med den istället. Det har varit en månad av minnen, knutar i bröstet och klumpar i halsen, men vissa dagar känns det som att tiden mildrar och då ler jag försiktigt. Vissa dagar är det tvärtom, då sätter jag på Dylans The man in me och tänker på lyckliga refrängsidentifikationer och allting som förut var så självklart, men sedan föll sönder och då förstår jag inte varför det behövde bli så. Men efter ett tag lyssnar jag på Morrissey istället när han säger You just haven’t earned it yet baby och då tänker jag att det har jag väl inte då, men nån dag förtjänar jag säkert att det blir fint och vår igen och det ska nog gå att stå ut tills dess. Under tiden fortsätter jag lyssna på sånger och sänder en tacksam tanke till mina vänner i allmänhet och mina fina medboende i synnerhet. De har hjälpt mig att skingra tankarna och lyckats få mig att skratta, hur dagsformen än har varit. Det är fint.
November
Måndag, måndag, måndag. Den här veckan kommer att gå fort, fort. Jobb och sen förberedelser inför nån slags födelsedagstillställning på lördag. Jag måste bara bestämma vad som ska bakas och lagas och hur mycket. Tur att jag har fina medboende som lovat att assistera mig.
Det är kallt ute, men jag trivs åtminstone i min nya kappa. Den har huva, det tycker jag om.
Annars tycker jag om Spotify också, det är bästa grejen när man vill lyssna in sig på musik som verkar tilltalande. Jag upptäcker massa nytt just nu, det är välbehövligt och fint. Tänk om jag inte hade musiken…
Nyupptäckter:
- Holly Brook
- Weepies
- A fine frenzy
- Adele
- Missy Higgins
- Jaymay
Och så en gammal vän, nämligen Azure Rays November. Det kan ju inte sägas mycket bättre.
So I’m waiting for this test to end
So these lighter days can soon begin…
Tidvis
Man skulle möjligtvis kunna tro att den som är född i november har mer överseende med denna månad än andra, men så är inte fallet här. Himlen har varit så mulen hela veckan att det möjligtvis blir någon sorts ljusgrått gryningsljus mitt på dagen, men inte mer. Det känns kvävande och jag plockar fram LW och lyssnar på ”Tidvis”.
Tid har förlöpt
Dagar har gått
Månen har vandrat sin väg
genom vitt och svart
och grått
Känslan passar.
Annars så jobbar jag, sover och försöker hinna med att läsa bra böcker. På kvällarna slocknar jag fort, men jag måste ha ett aktivt drömliv, trots att jag inte minns vad jag drömmer, för ofta vaknar jag upp med sånger i huvudet. För någon vecka sedan vaknade jag med Bruno du Châteaus ”Vas-y à fond” (nån lokal artist som vi hörde på en Musik-direktliknande tävling när jag bodde i Avignon) och häromdagen med Svenne Rubins ”Långa bollar på Bengt”. Då ingen av dessa sånger är något jag vare sig tycker om eller hört på väldigt länge undrar jag verkligen vad jag drömde, eftersom jag vaknade med dem på hjärnan.
Och helg igen. Igår kollade vi på Stand by me. Den var lika fin som den var när jag var 7 eller 8 år och såg den första gången på en videokassett hemma hos Eva, skillnaden är bara att då upplevde jag pojkgänget som nästan vuxna och nu är de så små så små. Men det är en bra film, det är roligt med såna som behåller samma charm och inte bara passar en i vissa åldrar. Scenen när Lardass äter paj är fortfarande ett av de filmscener som markerat mig mest, ett sånt där klipp som man kommer ihåg hur länge det än var sen man såg filmen. Annars passar jag på att gå på bio ovanligt ofta nu när jag fortfarande kan se billigt på Fyris. Nu i höst har det blivit Paris, Videocracy, Brustna omfamningar och Bananas!. Alla rekommenderas. Både Videocracy och Bananas! var bra dokumentärer, Videocracy var skrämmande samtidigt som man blev full i skratt och skakade på huvudet över hur absurda folk och saker kan vara (hyllningsreklam till Berlusconi på TV och mediamoguler med Mussolinimarscher i mobilen) . Bananas! kändes på ett annat vis upprörande och sorglig när man ser hur mycket pengar får styra i stora multinationella företag, såpass mycket att vissa inte bryr sig det minsta om hur mångas hälsa och liv som offras bara vinsten maximeras tillräckligt. Det är en galen värld vi lever i ändå.
… to where the streets don’t have no shadows
to where tomorrow is today
November
Usch. Det är mörkt väder ute och känns som sent på dagen fast klockan bara är 14.30. Jag lyssnar på Lauryn Hills ”Unplugged-skiva”, den är nog helt klart en av mina femtio bästa skivor (och då har jag ju faktiskt ganska många till att jämföra med). Berörande och bra är hennes röst och passande för att mildra novemberklumpar i halsen.
Men ja. Annars. Helgen har varit kul. Den har tillbringats i Örebro med fina Ewiz och Linn. Vi har ätit mat, pratat gammalt och nytt, skrattat åt minnen och uppdaterat oss i det dagliga livet. Jättetrevligt. Sen har jag dessutom lyckats hitta en vinterkappa som är en hit, jag är mycket nöjd.
Och tiden fortsätter gå. Veckorna springer iväg med tidiga morgnar, dagar fyllda av DiVa-nr, icke-filerande tecken, Librissigler, Danbibnr, referensfrågor och fulltextindexeringar. Jobbet kommer ofta in i mina drömmar på nätterna, det är lite komiskt. Men åh vad jag trivs, tur att jag fortfarande har två månader kvar av det roliga.
Och sen när jag är ledig då? Jag är ofta ganska trött, men jag hänger med medboende, läser bok, följer House och försöker fundera innan jag somnar,men sömnen för oftast bort mig innan jag hinner komma på något revolutionerande.
Och i mp3-spelaren är följande låtar de mest spelade:
- Pandemonium (Pet shop boys)
- Comme un fils (Corneille)
- Äppelöga (Anna Järvinen)
- To the teeth (Ani Difranco)
- Petit (NSK)
- Plainsong (Cure)
- This abyss (Gothic archies)
- Wedding day (Rosie Thomas)
- No más myolastan (Casa azul)
- Köpenhamn och överallt (Winnerbäck)
- Där ser du själv hur högt du når (Ekdahl)
- La patte (Saïan supa crew)
- Mon HLM (Renaud)
- Chanson de Prévert (Sambassadeur)
- You just haven’t earned it yet, baby (Smiths)
- Linger (Cranberries)
Som listan visar är det mycket från andra år som återkommer just nu. Det har nog mycket med hösten att göra, den får mig att vilja minnas och bli nostalgisk. Lite som är nytt för i år, men som jag inte hunnit tröttna på än (ex. PSB) och sen lite relativt nyupptäckt också (ex. Gothic Archies, ett av Stephin Merritts sidoprojekt som jag bara hade hört om innan jag bestämde mig för att införskaffa skivan. Om man tycker om Magnetic fields, The 6ths eller Future Bible Heroes tycker man nog om GA också).
You’re crashing everywhere,
it’s like you’re smashing china
skidding on an icy road…
Åh, PSB. Åh, Neil Tennants mjuka röst. Den lyssnar jag på när det är kallt och mörkt när jag cyklar på morgnarna.
Hemma
Hemma, hemma, hemma. Semesterveckan gick galet fort, jag fattade knappt att jag var borta innan det var dags att åka hem igen. Men vädret var fint, 25-26 grader överlag. Jag njöt av solvärme och satt och läste på universitetets gräsmatta och i Jardin des Doms. En eftermiddag när jag satt i den sistnämnda kom en svart katt från ingenstans, lade sig i mitt knä och började spinna. Det var mycket otippat, men den var väldigt söt, så jag log mest. När folk började titta på mig (jag satt mitt i parken, mitt på gräsmattan med katten liggandes i knät) började jag dock känna ett visst obehag över uppmärksamheten och lyfte bort katten från mitt knä. Han lade sig istället precis bredvid mig. En italiensk kvinna kom fram och började prata med honom och frågade sen mig vad han hette och hon skrattade när jag berättade att det inte var min. Så kan det gå.
Men ja, förutom sol var veckan fin annars också. Kul att umgås med vänner (och skapa nya citat till skattkistan), trevligt att gå på bio, gå ut och äta, gå på bagerier och bara prata franska förstås. Det är jättefint, jag kommer igång mycket mer så fort jag kommer ner. Sen känner jag såklart lite separationsångest varje gång jag åker därifrån, för jag saknar staden och vädret och folk, men det mildras med tiden. Och just nu sysselsätter jag mig rätt bra med fina jobbet och mina medboende när jag kommer hem på kvällarna. Ungefär så.
(Fast jag är fortfarande övertyad om att jag är född i fel land. Jag lyckades till och med få solbruna axlar, vilket känns mycket trevligt, det tråkiga är bara att det ju försvinner hur fort som helst nu när jag kommit hit).
Sommarens fortsättning
Filmen var bra och berörande och det rann några tårar (dock inte lika många som i House-avsnittet när Amber dog, så TV-ledsen har jag inte blivit på länge). Trion som alltid är med i Guédiguians filmer, Ariane Ascaride, Jean-Pierre Darroussin och Gérard Meylan, hade små roller i den här, men jag tyckte jättemycket om Simon Abkarian (som jag redan var bekant med efter Voyage en Arménie). Inatt var det värsta åskvädret, men nu är det fint och soligt igen och jag ska gå till trädgården ovanför påvepalatset och läsa och låtsas att det är sommar i två dagar till. Fint.
Äppelöga (den här stan som gör mig så…)
Och sen lite Plainsong också, för idag är det grått (fast fortfarande rätt varmt). Det är veckans rebus. Semestern är fin. Jag njuter av att känna sol i ansiktet, promenera i min tredje hemstad och får nålsticksnostalgi i hjärtat. När jag tänker att det är fem år sen jag kom hit förundras jag återigen över att tiden bara springer. På ett vis känns det fortfarande så nära att det kunde ha varit igår, på ett annat vis är jag flera hundra år äldre. Det är väl så det är. Jag har i alla fall fått min mandelcroissant och i eftermiddag blir det Utopia och Guédiguians senaste film. Det ser jag fram emot, hans filmer brukar beröra. Dessutom håller jag träningsfanan högt, 2 km simning igår och joggingtur ikväll. Chapeau.
Äppelöga
jag vill inte störa
men du
det var alldeles för länge sen vi sågsÄppelöga
jag vill inte höra
nåt fint om igår
jag vill bara kolla hur du mår
Ibland är jag så väldigt tacksam för att musik är så otroligt stort och bär och sätter ord. Idag till exempel.
Semest(h)er
För första gången i mitt liv ska jag ha betald SEMESTER. Imorgon bär det av till Avignon i en vecka På vädersidorna jag har varit inne på står det att det ska bli runt 24-26 grader nästa vecka, så jag hoppas att det stämmer. Jag har till och med packat ner en sommarklänning, linnen och trekvartsbyxor, så om jag inte får använda dem blir jag suuur. Fint väder och kompishäng är världens bästa grej. Och så ska jag bara prata franska en vecka, det blir välbehövligt det med. Som vanligt ska jag också ta en tur förbi la Garidelle och universitetet och tänka att det är 5 (!) år sedan jag kom dit för att plugga. Tiden går så galet fort.
